A Fasiangy

 

Våren nalkas! Glädjen att ha överlevt ännu en vinter sprider sig bland ortsbefolkningen och med friska tag gör man sig redo för vårens alla sysslor vilka underlättas med uppiggande sånger.

 

Till våren hör framför allt två viktiga faser: den ena är de s k "fasiangy" (en slags maskerad) härlett av det tyska medeltida ordet "fasang" idag "Fasching" följd av den så traditionella påskhelgen. Det är svårt att fastställa exakt datum för dessa perioder, eftersom det varierar från år till år beroende på månens bana. Man har bestämt att första söndagen efter fullmåne som följer efter vårdagjämningen (Jarnej rovnodennosti) är påsksöndagen. Det är meningen att "fasiangy" ska sluta exakt fyrtio dagar innan påsken och längden kan variera och vara som mest en månad.

Fyrtio dagar innan påsk var det meningen att man skulle fasta och denna tradition infördes av kyrkan i slutet av 400-talet. För att kunna orka med den väldigt stränga fastan gällde det att på bästa möjliga och trevliga sätt tillbringa dagarna innan. Tiden före fastan var i stort sätt allt tillåtet. Utan att bli straffad kunde man parodiera och göra sig lustig över annars väldigt stränga normer och regler, särskilt vad gällde uppförandet. Man kunde helt och hållet slappna av och i mångt och mycket glömma den egna identiteten och gömma sig bakom en mask. Handlade man fel, så var det bara att skylla på "masken". Man blev på sätt och vis två i en och samma person, där bara den ena parten (masken) kunde bära skulden för alla hyss och dumheter. Än i dagens maskerader är det ju meningen att i stor utsträckning dölja det egna "jaget".

Maskerna var i början enkla och gjordes i näver. Man drack vin och åt speciella kakor vilka var täckta med honung. Ibland offrades en get, en vinranka, vin och även en del mat. Ynglingar som började komma upp i vuxen ålder fick för första gången ta på sig mannens folkdräkt som tecken på sin mognad.

 

Rötterna till de sk "fasiangy" hittar man även i romerska och "ur-franska" källor som t ex "dii parentes" dvs föräldrarnas dagar, vid vilka man lade maträtter på gravarna och hade cermonier då man bar masker förställande förfäderna. Ursprungligen tjänade masken alltså till för att symbolisera en avlidens själ. De förlorade så småningom denna symbolik och man efterliknade djur och demoner. I vissa fall var målet bara att dölja den egna identiteten och detta var ju fallet hos de inte alltför sällan förekommande tjuvarna.

 

Slaverna som bodde i de östra delarna av Slovakien firade slutet av vintern med att låta ungdomarna vandra genom byn med en s k "vinterfigur" som de till slut brände. I väst hade man en annan tradition där en s k "Morena" blir slängd i sjön. Till denna tradition återkommer jag längre fram i texten. Under denna "fasiang"-tid ägnade man sig framför allt åt spinneriet och vävande. Man koncentrerade sig då mycket på skörden av lin och hampfrön.

"Fasiangy" räknades till den gladaste tiden på hela året och alla gladdes: unga, gamla, rika (även adeln och kungen!) och fattiga. Det var tiden då många unga människor ingick äktenskap och de som hade uppnått mogen ålder utan att ha gift sig blev ofta utsatta för förlöjligande (posmech).

Själva festen varade från söndag till tisdag, i vissa fall även till onsdagen. Musikanter spelade från eftermiddagarna ända fram till småtimmarna, på bordet fanns allt man kunde önska uppdukat: brännvin, vin, öl, den i det tidigare århundraderna mycket omtyckta mjöden (medobvina), kötträtter, grönsaker och otaliga delikata bakverk. I mycket skiljer sig traditionerna mellan städerna och byarna, men när det gäller den festliga dukningen var de lika. Från 1653 har man hittat en text där det står "att fettet dröp så på elden att dess lågor slog högt".

 

Det var viktigt att under denna tid äta sig proppmätt annars hette det att man skulle vara hungrig resten av året!

Ungdomarna samlade in nödvändigheterna i mindre grupper som drog från hus till hus. De spelade musik och som tack erhöll de sidfläsk, rökt kött och andra matspecialiteter. Ofta klädde pojkarna ut sig till kvinnor eller gjorde sig lustiga över vissa grupper i samhället som t ex präster och borgerskapet. Den komiska effekten uppnådde man genom att vända pälsen ut och in, ta på sig så breda byxor och skjortor som möjligt för att sedan stoppa dem med halm. Han förhöll sig väldigt tafatt och otympligt och kallades för "Kubo" eller "Stary" dvs den gamle. Det förekom även andra figurer klädda i halm, vissa med kobjällror runt midjan som kallades "halmgubbar" eller "björnar". Ett annat djur som ofta efterliknades var geten.

Dessa masker användes inte i alla delar av Slovakien, särskilt inte i de som var evangeliska, då prästerskapet inte tillät detta.

 

I byarna var det ungdomarna som stod för festerna. Pojkarna gick och samlade mat och pengar medan flickorna sedan dukade upp. Många olika verser lästes och flera spel uppfördes till folks underhållning, Efter festligheterna var det viktigt att rengöra allt i hushållet, så att inget under påskfastan skulle påminna om denna glada tid under vilken man även lekte många lekar.

I städerna organiserades festerna oftast av de enskilda "gillena". Köttmästarna räknades till de mest aktiva under den tiden. Kejsar Karl VI utfärdade 1726 en skrift som gällde köttmästarna i Myjava (centrala Slovakien) enligt vilken lärlingarna i slutet av "fasiang"-perioden skulle friställas (efter ett ordentligt bad!) och ledsagas av musik genom staden. Badet skulle framför allt påminna om renligheten vid arbetet. Efter 1800-talet utfördes inte denna tradition mer och det gäller även den som garvargesällerna fick utföra. Dessa skulle klättra upp på ett tak och sedan hoppa ner på en oxfäll vilken hölls av fyra mästare. Detta kunde sluta illa och därför förbjöds denna tradition.

Dans, musik och glädje var precis som i byarna en självklarhet i städerna. Även dansen organiserades noggrant och det var viktigt att ingen flicka blev utan partner.

På onsdagen gladde sig stadsborna åt tävlingar som gick av stapeln bland annat gåsplockning. Varje gille hade en speciell "gren". Så hade t ex mjölnarna tävlingar, där konsten att gå på styltor visades. På 1800-talet började dessa traditioner att avta och år 1872 försvann många helt då gillena upphörde att existera och vid första världskrigets början fanns inga kvar. I byarna behöll man dock till stor del sedena och när man redan trodde att dessa skulle dö ut började man på 1960-talet bruka dem på nytt. En pånyttfödelse skedde och än idag finns "fasingy" på olika sätt inte bara i Slovakien, utan även i många andra delar av Europa.

 

B Vårens välkomnande

 

Våren välkomnades på många sätt och man gladdes framför allt åt sommarens annalkande. Många seder som utfördes på våren skulle medföra bra skörd, gynnsamma arbetsförhållande eller helt enkelt skydda växtligheten och på ett positivt sätt påverka dess tillväxt. Bönderna kände väl till motpolerna sommar och vinter, men ansåg de inte som en naturens lag utan som ett resultat av övernaturliga krafter . De trodde att man genom vissa ritualer och önskningsuttalande kunde snabba på vissa processer.

Från och med medeltiden har man i byarna en docka som oftast föreställde en kvinna (i vissa byar en gubbe) vilken man slängde i sjön eller brände. Syftet var att bli av med farliga sjukdomar och på samma gång döden, förhindra negativa krafter som kunde hindra vegetationens växt, men framför allt ville man skynda på vinterns bortdragande. Även denna tradition hör till de som sällan brukas idag, men det händer att man skyller på försummandet av just denna sed när en blöt vår följs av en kall sommar och då åker en docka i sjön igen!

 

Man kan inte utesluta att denna sed går tillbaka till den tiden, då människooffer förekom i flera delar av världen. Oftast blev en ung människa offrad åt fruktbarhetes och växtlighetens gudar för att genom gåvan åt jorden av den egna fysiska energin göra det möjligt för naturen att leva upp på nytt. Så småningom ersattes människooffren av just dockor medan seden i sig behölls, men med tiden ändrade den sig också.

 

Att man såg allvarligt på denna tradition kan man förstå, då det alltid var vuxna eller präster som bar dockan och inte ungdomarna eller barnen som idag. I den sk "Pragsynoden" från 1366 förbjöds det att bruka denna sed och den skriften är egentligen den första som vittnar om denna tradition .

 

Från början av det förra århundradet finns det flera skrifter i vilka det skildras hur det gick till.

En halmdocka som kallas Morena bereddes av flickorna, kläddes i gamla trasor och paltor och under sång fördes den i rask takt ner mot sjön, medan pojkarna slog på den med käppar. Där kläddes den av och efter ett långvarligt vajande på en längre stav slängdes den i vattnet. Staven pryddes sedan med vackra band och ibland även två brännvinsflaskor. Med denna gick man till borgmästaren där man belönades med en speciell bakelse "siska" vilket översatt betyder kotte och som bakas flitigt än idag.

Traditionen utfördes oftast 2 veckor före påsksöndagen, i vissa områden en vecka tidigare eller senare.

Just denna sed att förjaga vintern har genom gått olikartade utvecklingar i hela Slovakien och därför finns det just från den andra hälften av 1900-talet otaliga variationer.

Med ikastandet av "Morena" var det i alla fall vårlivet hade segrat över döden och man kunde få tillbaka allt vintern hade rövat.

 

C Påsken

 

Även påsken ägnades mycken uppmärksamhet av den slovakiska befolkningen och de traditioner som brukades just denna tid är nog de som är bäst bevarade och till vilka många håller sig än idag.

 

Framför allt gröna kvistar och ägg symboliserande fruktbarheten och omöjligheten att avbryta livets gång. Rätter som innehöll årets första grönsaker skulle säkra hälsan och kraften och fårkött skulle bringa med sig rikedom.

 

Renhet var en oumbärlig sak och då påsktiden kom var det viktigt att människor och hushåll var så rena som möjligt. Möbler tvättades av, allt porslin diskades, bestick putsades och man satte på sig nya kläder. Det var med införandet av kristendomen som de mer kyrklíga traditionerna uppstod, medan en stor del av de som brukades innan behölls vid sidan om. I det följande vill jag nämna traditioner man höll sig till de olika dagarna i påskveckan.

 

Palmsöndagen heter på slovakiska "Kvetna nedela" och betyder ordagrant översatt blomsöndagen. Gröna kvistar hörde utan tvekan till påsken hos Slaverna, men även hos andra europeiska folk. De fick så pass stor betydelse att kyrkan (cirkev) införde välsignelse över dem i slutet på 700-talet. Det finns många olika beteckningar för grön kvist (t ex bahniatka, prizalky, manusky, buziky, kocicky mm) även det ett bevis på betydelsen. Efter att ha fått den välsignad i kyrkan av prästen tog man hem den och satte den bakom en tavla som skydd mot blixtnedslag. Vid åska lade man en kvist i fönstret eller slängde en bit av den i elden, då man trodde att välsignade kvistar skyddade hemmet mot oväder. Denna tro var spridd över hela Slovakien, men det fanns även andra sätt att använda dem på. De ansåg hjälpa mot halsont och användes då som omslag, lades ned i den första fåran för att få god skörd eller sattes tillsammans med den första potatisen för att få ett rikt antal av dessa. Kreaturen blev ibland drivna med dessa gröna kvistar när de till våren lämnade ladugården så att de skulle växa sig starka och friska.

 

I de flesta byarna gick man först direkt till gravarna av vänner och bekanta för att pryda dem med kvistarna, då man trodde att själarna till våren blev "aktiva" precis som våren och med hjälp av dessa kunde genomgå denna process lättare. Just i denna tid väntade människorna på hjälp av döda vilken skulle föra till positiva resultat i deras arbete.

 

I ett område kallat Brezna bar mammor sina barn till kyrkan just på palmsöndagen med tron på att de skulle börja prata tidigare. Det kan hänga ihop med tanken att allt som var tillslutet nu började öppna sig. Precis som på långfredagen lästes det ur evangeliet om Jesu lidande de sk passionerna ("pasie"). I samband med detta var det otaliga och otroliga saker man trodde på. Det sades, att man skulle kunna hitta nedgrävda skatter just då en passion lästes. En version var, att det på jordens yta skulle flamma upp små fåglar just där skatten låg. Det gällde dock att skynda sig att gräva upp den, för så fort prästen var färdig med läsningen så försvann den igen. Det berättas även om grottor vilka just på palmsöndagen skulle öppna sig och i sitt inre ha fantastiska skatter som låg och väntade på att bli hämtade.

 

Maten som intogs på palmsöndagen var av stor vikt för människorna. Man åt t ex bara såna grönsaker som man ville skulle växa snabbast och tvärtom. Av den anledningen åt man inte kål, då den skulle slå ut istället för att bli till kålhuvud. Det var strängt förbjudet att arbeta på palmsöndagen och i Trencin sades det att om man tvättade med klappträ ändå, så skulle all skörd (uroda) av frukt gå förlorad i området som slagen hade hörts.

 

Skärtorsdagen kallades Zeleny stvrtok (gröna torsdagen) på slovakiska och med dagen förknippades framför allt renheten. Det badades i floden när kyrkklockorna ringde för sista gången på kvällen och även på påskaftonen när de ljöd för första gången igen. Den som lyckades ta sig doppet i floden först skulle bli både vackrast och friskast under resten av året.

 

Flickorna antogs bli glada som lärkor, slippa fräknar och få längre hår av badandet på skärtorsdagen. I mellersta Slovakien lät man sjuka ta sig ett dopp, slänga kläderna de burit i floden och ta på sig rena för att på det viset bli av med sjukdomen. Det som ansågs otrevligt för människan ansågs även vara det för åkommorna. Med "påskvatten" sköljde man även munnen för att förebygga tandvärk. Pojkarnas hår klipptes på skärtorsdagen för att bli vackert, tjockt och inte grått.

 

Då man enligt katolsk sed inte ringde i kyrkklockorna under stilla veckan användes (även i Sverige) träinstrument sk "rapkac" på svenska kallat dymbel eller träkläpp för att kalla människorna till mässorna,

 

I hela Slovakien gjordes med vagnssmörja ett märke på

dörren som skulle hindra häxor att angripa kreaturen.

Just skärtorsdagen var den första dagen kreaturen fick gå ut och beta.

I ett område kallat Zemplin fick häst eller ko gå över små glödande kolbitar till skydd mot sjukdom och över ägg för att bli "runda"

.

Intressant nog så spelade djur som myror en betydande roll på skärtorsdagen. Ynglingar letade rätt på en myrstack, samlade ihop myror och gick med dem till t ex flickvännens hus där de släpptes ut för att bringa tur och lycka med sig. En flicka som fick myror i huset skulle få många beundrare.

 

Långfredagen (Velký piatok)

 

Natten mellan skärtorsdagen och långfredagen räknades som häxornas natt. Då dansade de vilt och märkte inte ens människor som iakttog dem. Ibland sades det att de badade i floden eller kärnade smör under broarna.

Smöret var en viktig produkt hos folket i Slovakien och det sades att smör som kärnades på långfredagen inte blev dåligt utan fick en helande kraft och sparades därför till speciella tillfällen. Om husmor ville att korna skulle mjölka bra borde hon kärna smör vid floden på

långfredagsmorgonen.

 

långfredagen tänkte man framför allt på korna, men även på andra djur som kunde finnas på gården. Fåren märktes just på långfredagen då man trodde att djuret inte kände någon smärta då och att själva såret läkte snabbare. Salt gav man fåren att äta för att hålla dem friska och de som blev klippta på långfredagen skulle få ull av bästa kvalitet.

 

I Liptove gav man getterna ett ägg att äta så att de skulle ge mycket mjölk. På långfredagen sattes och såddes det ingenting för den dagen fick jorden inte vara i rörelse. Den som ville ha malfria kläder skulle vädra dem på långfredagen. Husbonden fick inte dricka den dagen för då skulle han vara törstig hela sommaren, drack han brännvin fanns det risk att bli biten av orm eller få skörden förstörd.

Ogifta flickor skulle gå ut på natten till långfredagen, ställa sig under en videbuske och uttala en särskild vers:

 

Vrba, vrba, daj mi muza,

Cerveneho ako ruza

Bieleho ako kvet,

Dobreho ako med.

 

Vide, vide, skänk mig en man,

röd som en ros

vit som en blomma

och god som honung

 

Påskafton (Biela sobota, den vita lördagen) ägnades mest åt matlagning och bakning. Kött tillagades på olika sätt och skinkans fett som kallades konkand lade man undan som läkande medel. Benen smordes in med det mot åderbråck och som skydd mot ormbett.

 

Slaktandet av lamm var en gammaljudisk påsksed som även övertogs av europeiska kulturer inom kristendomen.

Även haren ses som en symbol för påsken. Den var känd för att föröka sig i stort antal och blev därför den germanska fruktbarhetsgudinnan Ostavs följedjur. Det är från hennes namn det tyska ordet för påsk, "Ostern" kommer.

Till de äldsta påskmåltiderna hör alltid ägget. Maten som tillreddes åts inte förrän nästa dag. På påskdagen åt man mest soppor (t ex surkålssoppa med svamp) som varm förrätt och som huvudrätt något med vallmo eller fårost ("brynza").

 

En viktig roll spelade på påskdagen elden och det glödande kolet. Tändandet av en ny, ren eld i vårens tid hörde från början till de indoeuropeiska sederna. Kristna kyrkan (Krestanská cirkev) införde på 800-talet ett välsignande av elden. Den första elden tändes just på påskdagen med en gammal teknik, nämligen med kiselstenar. Med den nya elden tändes evighetslampan och påskljuset "paskál" i katolska kyrkan.

Kolen från den nya elden trodde man hade en magiskt skyddande kraft. I norra Slovakien sprang tre man tre gånger runt huset med kolen för att skydda det mot översvämning (och högvatten). I mellersta Slovakien lade man slocknat kol på vinden vilket skulle hålla eldsvådan borta. I södra Slovakien strödde man kol över nya skott och kol till skydd mot angripande larver. Övrigt bruk liknar de man hade dagarna innan och särskilt renheten satte man stor vikt på. Som tidigare nämnts badade man i floden vid första klockringningen.

 

Påskdagen (Velkonocná nedelá) var en dag som var särskilt viktig för ogifta unga flickor. När de kommit till kyrkans grind slängde de ett mynt bakom sig vilket skulle betyda tur. Denna dag var den första, då de fick pryda sina huvuden med en slags bröllopskrona kallad "parta". Denna huvudbonad fick de sedan ha på sig varje söndag fram tills deras bröllopsdag var kommen. På påsksöndagen togs mat med till kyrkan för att bli välsignad. Efter mässan skyndade man sig hem. Ju snabbare man var, desto bättre skulle skörden bli. Om en flicka hann före alla andra och dessutom innan de andras hemkomst hämtat vatten ur bäcken kunde hon vara helt säker på att bli bortgift det året.

Bordet blev på påskdagen dukat nästan som på julaftonen, ibland användes t o m samma vita och rena bordsduk till båda tillfällena. Husmor var tvungen att förbereda dukningen ordentligt för hon fick den dagen inte resa sig från bordet under påsksöndagsmiddagen. Den första rätten var alltid ett ägg vilket husbonden fördelade till alla närvarande som tecken på en stark sammanhållning.

Det åts ganska mycket just i slutet av påsktiden, då man räknade med att få vara mätt resten av året också.

Äggskal och köttben lade man på fälten, så att växligheten inte skulle bli drabbad av hagel.

 

I de tidigare århundradena l lade man ägg, bakverk (pecivo) eller kött på gravarna. Man trodde att de döda på så sätt skulle hjälpa till att skydda jordbruket.

 

Annandag påsk (Velkonecný pendelok = "påskmåndagen") var och är än idag en av de mest uppskattade dagarna just under påsktiden. Särskilt känt är "Kupanie a sibacka" dvs "bad och piskning" av flickor. Det är inte alls så grymt som det kanske låter, särskilt idag då det verkligen bara görs symboliskt. Denna tradition är spridd över hela Slovakien och utförs på många olika sätt. Oftast var det de unga männen som med egenhändigt flätade piskor drog genom byn för att besöka flickornas hem. I en by som kallas "Uhrovská dolina" drog ynglingarna iväg strax efter midnatt och oftast spelades det också dragspelsmusik. Några piskslag på benen skulle få flickorna att "växa till sig". På eftermiddagen gick pojkarna ännu en besöksrunda, den här gången för att få belöning för piskningen! Oftast fick de av flickorna vackra handmålade ägg som tack.

På kvällen anordnades en stor fest och eftersom det var den första sedan "fasiangy" såg ungdomarna särskilt fram emot den.

 

I andra delar av Slovakien kunde flickorna få en hel hink med vatten över sig eller bli helt doppade i bäcken.

Efter andra världskriget ändrades seden något. Efter några vattenstänk fick flickan även några parfymdroppar på sig. Idag gömmer sig inte flickorna som förr utan väntar på sina "badare" som ju inte tillfogar så mycket skada, men nog har det hänt att flickorna misstagit sig så att de trott att det bara skulle bli några vattendroppar.

 

I de flesta områden var det på tisdagen ombytta roller,då fick pojkarna sig några rapp på benen och för det skulle de bjuda flickorna på mat.

 

"Kraslice" kallar man ägg som på olika sätt har blivit utsmyckade. Man kunde pryda äggen på olika sätt. Det enklaste sättet att få en färg på ägget var att koka det tillsammans med bruna lökskal, På det sättet blev äggen gyllenbruna. Ville man få dem ännu vackrare kunde man med små knivar rista olika mönster på det som ju då framträdde i vit färg.

 

Ett annat sätt var att måla äggen med vax, På det urblåsta ägget gjordes med t ex stoppnålar fastsatta i en penna mönster då man doppade nålshuvudet i smält vax och snabbt drog ett streck. Detta växte så småningom fram till ett helt mönster om man var duktig, Man kunde nu göra ett mönster, doppa det i gul färg, låta det torka lite, fortsätta med mönstret, doppa det i röd färg göra om samma sak för att slutligen doppa det i blå färg. Ägget var nu blått, men under vaxet fanns mönstrena kvar i alla de olika färgerna man använt dvs vit (äggets färg), gul, röd. Vaxet avlägsnades genom uppvärmning och avtorkning. På så sätt kunde man få att vackert ägg i olika färger. (Man bör först använda de ljusare färgerna!) Ett annat sätt var att med smälta vaxkritor måla direkt på det vita ägget.

Vill man göra något otroligt avancerat kan man fästa halmbitar på ägget som också kan bilda mycket vackra mönster eller vira in det med tråd.

Vänligt var också att det skrevs verser på äggen, Flickorna skrev en vers till den som skulle få det. Den kunde låta så här:

 

Cervené vajicko mám,

koho rada vidim,

tomu ho dám

 

Ett rött ägg har jag,

Åt dem jag tycker om att skåda

ska jag ge det till

 

Med påskens traditioner ser man sedan början på sommaren som nu nalkas med stormsteg!

.

.