Josef Topol är död
Den 24 juni kommer Prag niga sista farväl till Josef Topol, som den här gången oåterkalleligt lämnat scenen, 80 år gammal. Under dessa år har Josef Topol varit med om mycket. Liksom ett flertal andra ”tjeckoslovakiska” kulturarbetare som vågade att skriva om den politiska regimen som miljömässigt och ekonomiskt förstörde ett välmående land och korrumperade dess befolkning. Josef Topol har varit med om en levnadsberg-och-dalbana som föste honom mellan att vara den bespottade och utstötte till den uppburne och hedrade, både en och två gånger. Josef Topols pjäser spelades inte i Sverige, däremot desto mer på andra håll i Europa. En av hans söner, han som fortfarande lever, Jáchym Topols böcker, är dock översatta till svenska och utgivna i Sverige.
Både fadern Josef Topol och sonen Jáchym Topol skrev under dokumentet Charta 77, en riskfull gärning som bekräftade ordspråket sådan far, sådan son.
Fast förlita dig inte blint på att äpplet inte faller långt från trädet:


Pavlik Morozov

Som du kanske minns, var Pavlik Morozov en sovjetisk socialistisk hjälte som alla barn i den rättrogna, av kapitalismen inte fördärvade delen av världen, lärde sig att dyrka. Han var för det oförstörda socialistiska barnet samma självklara förebild som den nästan osannolikt produktive Robert A. Heinlein var för science fiction-författarna Isaac Asimov, James Blish, Lester del Rey och Theodore Sturgeon, som Edmund Hillary och Tenzing Norgay är för alla ambitiösa bergsklättrare och som feminismen är för Konungariket Sveriges regeringschef, socialdemokraten Stefan Löfven.
Pavlik Morozovs förebildliga gärning bestod i att han, enligt dogmen, angav sin kulak till fader för sovjetmakten, med påföljd att fadern utsattes för prövningar som till och med envetna masochister odiskutabelt bannlyser från sina kompromisslösa kommandoöversikter.
Den rättrogne Pavlik Morozov blev rituellt mördad av de av sina släktingar som vid den tiden ännu inte hade hunnit hamna i de kraftfulla käftar och klor med vilka den effektiva sovjet-socialistiska korrektionsfinkan lyckades övertrumfa till och med storinkvisitorn Tomás de Torquemada medeltidseffektiva bikt- och bekännelsemetoder. 

Slavka Hejzlar

Slavka Hejzlar,Viksjö,har avlidit, 93 år gammal. Hon efterlämnar dottern Jana och barnbarnen Anna, Jan och Lena.
Slavka Hejzlarova föddes i Ostrava i Östra Böhmen i en arbetarfamilj och upprörd över samhällets orättvisor anslöt hon sig till ungkommunisterna och motståndet mot den nazistiska ockupationen. Slavka greps och utstod fyra år i Gestapos fängelse.

Hon träffade sin man Zdenek som student i Prag. Liksom Slavka hade han deltagit i motståndet och tillbringat fyra år i Buchenwald.

Efter kriget avancerade han till ledare för ungkommunisterna, men drogs snart in i den stalinistiska Slansky-processen 1951. Han blev inte avrättad, men hamnade i livsfarligt arbete i en ”straffbataljon”.
När väl Dubcek öppnade upp för en ”kommunism med mänskligt ansikte”, rehabiliterades Zdenek och blev radiochef. Under den första ”mildare” fasen av den sovjetiska ockupationen 1968, sändes Zdenek till den tjeckiska ambassaden i Wien som kulturråd. Men när han kallades hem till Prag hotade allvarligare repressalier, och för att inte en tredje gång hamna i fängelse beslöt han och Slavka sig för att emigrera. Elisabeth Husmark och Kåre Nyblom, Sveriges Radios utsända, övertygade dem om att välja Sverige.
Så kom Böhmarna till Viksjö, en plats där det var fullt av svamp, som man inte som i hemlandet behövde leta efter. Slavka blev med sin energi och ordningssinne omtyckt bibliotekarie på KTH fram till pensioneringen. Slavka och Zdenek var aktiva i den demokratiska oppositionen i exil och stödde Charta 77 och tidningen Listy. Hemmet utvecklades till svensk knutpunkt i oppositionens internationella nätverk, men också ett forum för svenskar med intresse för Tjeckoslovakien. Slavka var den effektiva värdinnan, uppskattad av den vida vän-och bekantskapskretsen inte minst för sin humor, värme och klarspråk. En del ”postmodernistiska” tendenser i Sverige väckte hennes ogillande, men framför allt att Tjeckoslovakien efter sammetsrevolutionen blev så materialistiskt, ”alla bara tänker och pratar om pengar”. Zdenek gick bort 1993. Vi minns Slavka med värme.

Georg Riedel

Gratuleras till: Fyller 80 år den 8 januari 2014
Bor på Södermalm i Stockholm
Familj: Hustrun Gudrun, sex barn och åtta barnbarn
Gör: Kompositör och musiker
Om att fylla 80: "Det är inget jag jublar över precis."

Länk till mer info på Wickipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Riedel



Ellen Jelinek

från familjesidan på DN i samband med 40 ärs dagen


Ända sedan hon såg Hasse & Tage-revyerna visste Ellen Jelinek vad hon ville bli: skådespelerska. På teatern får hon använda sitt stora känsloregister där det ryms mycket svärta, men också en stark livslust.

Ellen Jelinek har arbetat på Dramaten i snart tio år och medverkat i ett tiotal film- och tv produktioner. Bland annat rosades hon för rollen som nattbiträdet i serien ”Uppstoppad hund”.

Hon tar emot i sin loge på Dramatens femte våning och sveper med blicken över ett par flyttkartonger.

–?Mitt liv är kaos – just nu renoverar vi hemma. Men humöret är bra ändå! När man fyller 40 ska man kunna tåla kaos omkring sig, säger hon.

Det omedelbara intrycket av Ellen Jelinek är att hon är en person som för med sig en pust av glad och god energi. Vilket hon modifierar:

–?Jag är född med temperament och har en väldig svärta inom mig – alldeles för många tankar och känslor som jag har haft svårt att sortera. Jag kan vara en jättejobbig fru, förälder och medmänniska och måste lära mig att kanalisera känslorna. Där hjälper konsten mig. Det är jätteskönt att gå till teatern och få utlopp för mina känslor.

Drömmen om skådespelaryrket föddes tidigt. Fyraåriga Ellen satt hemma i radhuset i Sollentuna norr om Stockholm och tittade på revyer med Lena Nyman och Hasse & Tage. Hon visste genast vad hon ville viga sitt liv åt.

–?Det har varit en jättestark drivkraft.

Åren som följde spelade hon teater, ville ta plats och underhålla. Tidigt tog hon ansvar för kompisar och månade om att folk omkring henne skulle vara sedda. När en ny elev kom till klassen var det Ellen som visade var matsalen låg.

–?Det går hand i hand med att jag vill underhålla. Jag vill att folk omkring mig ska ha det bra. Inte bara på scen, utan även privat.

Tiden på Teaterhögskolan i Stockholm var ingen dans på rosor, det sticker hon inte under stol med.

–?Jag var jobbig för att jag var rädd. Undervisningen öppnade så många känslor. Efter utbildningen kände jag hur viktig kultur och teater är. Det vi jobbar med är ”själens infrastruktur”. Konsten är nödvändig för att hjälpa oss formulera vart vi är på väg och vad vi gör här på jorden.

I?dag är hon orolig över Kulturens tillstånd:

–?I Stockholm har politikerna visat tydligt att de tycker att de fria teatergrupperna inte behövs. De här signalerna har mötts av kraftiga reaktioner inom teatervärlden. Jag tycker att man ska satsa mycket mer på kultur så att det kommer alla till del, inte bara de som får det hem­ifrån.

För fyra år sedan förlorade hon sin syster och far inom loppet av sju månader, något som ingen kan gå igenom oberörd.

–?Min insikt är att livet går vidare. Men visst har jag en stor livslust. Jag tänker alltid att det finns människor som har det värre och att jag hör till de fem procent i världen som har allt de behöver. Jag kan bli glad av småsaker: av hur fantastiskt Stockholm ser ut när jag cyklar, av en god soppa, av mina barns skratt. Nu tar jag ingenting för givet, det gjorde jag för några år sedan. Jag är tacksam för allt jag har: min underbara familj, mina vänner, mitt arbete. Det är roligt att undersöka andra människors situationer, underhålla publiken och komma i kontakt med nya människor.

Hur ser du på framtiden?

–?Den har man ingen kontroll över. Det är det som är kul.

Och att bli 40?

–?Det känns stort. Jag är glad över att bli äldre. Alternativet är mycket värre.
Ellen Jelinek
Gratuleras till: Fyller 40 år den 5 december.

Gör: Skådespelerska.

Aktuell: På Dramaten med Fanny och Alexander och Utvandrarna, som har premiär i vår.

Bor: Södermalm.

Familj: Maken Robert, barnen Liva, 12, och Sam, 5 år.

Firar: ”Med fest för familj och vänner.”

Största samhällsproblemet: ”De ökade sociala klyftorna leder till ökad ofrihet, sociala spänningar, otrygghet, katastrof. Vissa talar om ökad valfrihet, men den är bara till för ett fåtal rika.”
Eyal Sharon Krafft/TT




Egon Lansky

Nekrolog publocerad i DN i böjan på december 2013

Publicisten och politikern Egon Lansky har avlidit i Prag i sitt åttionde levnadsår. Han var svensk medborgare, när han 1998 blev vice premiärminister i Tjeckien med särskilt ansvar för utrikespolitik.

Egon Lansky föddes 1934 i en judisk familj i nuvarande Slovakien. När han var tio år deporterades han av nazisterna tillsammans med sin mor och syster till koncentrationslägret Theresienstadt. Som vuxen förföljdes han också av kommunisterna, dömdes till fängelse för sin aktivitet under Pragvåren och tvingades till flykt undan ryssarna i samband med att Warszawapaktens trupper invaderade Prag den 21 augusti 1968.

Han kom till Sverige och Lund, där han som så många andra invandrare vid den tiden blev tidningsbärare och mentalskötare. Han gick en kurs i svenska för invandrare. Kursens lärare och deltagare blev centrala personer i en vänkrets, som så småningom kom att kallas för Boaltagänget.

Egon lärde sig snabbt svenska och tog examen på Journalisthögskolan i Stockholm, men fick sedan inget jobb i Sverige. Han talade om en osynlig svensk gummivägg som gång på gång stängde honom ute.

Men i England fanns det där­emot jobb. Han flyttade till London och arbetade på BBC (1981–1984). Därefter blev han en röst som i Radio Free Europe talade till medborgarna i det gamla hemlandet. År 1989 återvände han till Tjeckoslovakien, blev talesman för UD och ambassadör vid Europa­rådet i Strassbourg. Han beskrev för oss – med berättigad stolthet – hur han åkte runt i landet, förkunnade demokrati och fick bifall som en rockstjärna.

Egon hade blivit något av en frihetshjälte. Hans radioröst hade blivit ett inslag i kampen för frigörelse från det tunga kommunistiska östblocket. Men Egon var inte bara hjälte, han var också en hängiven, fast dålig, bilförare.

En gång när Boaltagänget hälsade på honom i Prag kom han mycket för sent till en gemensam middag. Det visade sig då att han hade kört på en bil som framförts av en tjeckisk medborgare. Denne hade farit ut med knutna nävar och hårda ord. Men när han så småningom insåg vem det var som hade kört på honom, hejdade han sig och sa: Det är en ära att bli påkörd av herr Lansky.

Egon var en klarsynt, humoristisk och varm person. Det är en ära för oss att vi har fått vara hans vänner.

För Boaltagänget genom Barbro Andric och Jan Einarsson