Amelie Posses rörelse, som kom att kallas Tisdagsklubben, blev fruktad under krigsåren.

Med inflytelserika medlemmar som journalisten Ivar Harrie, som senare blev Expressens förste chefredaktör, författaren och journalisten Barbro Alving, revyartisten Karl Gerhard, författaren Vilhelm Moberg och författarparet Gunnar och Alva Myrdal. Och så kung Gustaf V:s bror, prins Eugen, och kungens son, prins Wilhelm. Det var människor från höger till vänster på den politiska skalan och det var just den styrkan Amelie Posse ville ha.

Men det fanns flera, dolda, sidor av Amelie Posse. En var den hemliga delen av Tisdagsklubben, grevinnans privata säkerhetstjänst. En del som Posse organiserade för aktiv gerillakrigföring och sabotageverksamhet i små celler om Sverige skulle bli invaderat av Tyskland.I hemlighet pågick också en landsomfattande registrering av misstänkta svenska nazister i Sverige. Säpo följde noga dess arbete via hemlig 
telefonavlyssning och spaning. Verksamheten backades upp av brittiska SOE (Special Operations Executive) som sysslade med sabotage- och understödsverksamhet. 
Brittiska dokument som Söndag tagit del av visar att Posse ingick som avlönad spion i SOE, även kallad Winston Churchills hemliga armé.

Amelie Posse föddes under dramatiska former i Stockholm.
– Alla trodde att hon var dödfödd så hon lades i en låda, men så stoppade morfar en rökpipa i hennes mun och då vaknade hon till liv, sa Jan Brazda när Söndag talade med honom 2011.

Hon växte upp på godset Mariehill på skånska västkusten. Hon vande sig vid att röra sig i fina kretsar där hon  oftast fick som hon ville. Det visade Posse när hon många år senare hade hälsat på sin son Jan på internatskolan la Clareire i den schweiziska byn Villars-sur-Ollon. Bergståget som passerade hade ingen hållplats vid skolan. 
– Så Amelie ställde sig mitt på spåret och tvingade tåget att stanna, berättade Jan Brazda 2011. Sedan hoppade hon på med allt sitt bagage.

"Hon var grevinnan så hon tyckte det var den berömde författarens sak att kliva ner i rännstenen. Och så blev det."

Eller som när hon som ung flicka en gång vägrade kliva åt sidan när hon mötte August Strindberg på en trottoar som bara rymde en person. Hon var grevinnan så hon tyckte att det var den berömde författarens sak att kliva ner i rännstenen. Och så blev det. En levande beskrivning av Posse ger också skådespelerskan och brittiska agenten Karin Langby i en rapport 1940:
– Hon var en äldre, mycket vänlig och mycket skrikig dam.
Konstnärsdrömmarna förde Amelie till Italien där hon gifte sig med den tjeckoslovakiske konstnären Oki Brazda och fick två söner.
– Jag föddes faktiskt i Vatikanstaten. Mamma fick hyra en villa av påven, sa yngste sonen Jan Brazda, då 94, när Söndag träffade honom 2011. 
Jan Brazda var en konstnär och scenograf som jobbat tillsammans med alla världens stora på operor, konserthus och teatrar, som Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Herbert von Karajan, Rafael Kubelík, Ivo Cramer, Birgit Kullsten och Andy Warhol. Hans berömda glasmålningars syns i över 70 svenska kyrkor och dessutom på entrén till Röhmska museet.
Han berättade 2011 om hur familjen flyttade till Tjeckoslovakien 1925 och dä köpte slottet Lickov, 8 mil norr om Prag. Och om hur hans mamma hjälpte tusentals tjecker att fly, först från tyskarna, sedan från ryssarna.
1938 tog Amelie sönerna med sig och flyttade till Sverige. Paret hade skilt sig och slottet Lickov hade tagits i beslag. Hon var jagad av alla, hon kunde inte stanna.
– Inom familjen finns fortfarande förhoppningar om att återfå Lickov, sa Amelies sonson, Tomas Brazda, till Söndag 2011.

"En organisation som fick stor betydelse för kampen mot nazismens utbredning i Sverige."

Den 9 april 1940 gick den tyska krigsmaskinen in i Danmark och Norge. Samma kväll samlade grevinnan Amelie Posse ett sällskap kring sig hemma i bostaden i Stockholm. Tillsammans med författaren Gustaf Stridsberg, författarinnan Marika Stiernstedt och den politiskt radikale Ture Nerman, 
bildade hon det som kom att kallas Tisdagsklubben. En organisation som fick stor betydelse för kampen mot nazismens utbredning i Sverige. Grevinnan Posse byggde också upp en annan sida av Tisdagsklubben. Det var en hemlig krets människor som uppdelade i små celler samlade in information om misstänkta personer med nazistsympatier.

SLOTTSFAMILJEN. Amelie Posse med sina båda söner, Slavo och Jan, på slottet Lickov utanför Prag i Tjeckoslovakien där familjen bodde i många år. Ända till nazisterna beslagtog slottet och familjen tvingades fly till Sverige.

En civil polis som tog sig in på ett möte kunde i en rapport redovisa hur Amelie Posse byggt upp ett kodsystem, ett hemligt register, där massor av människor registrerades och fick olika kodbeteckningar. ”P” betydde pålitlig, ”O” var opålitlig, ”Z” var nazist och var det flera tecken i rad var personen mer utpräglad nazist, ”V” var gammeltysk, ”X” var utsatt för kollektiv propaganda och ”A” var aktiv nazist.
Söndag har gått igenom de tidigare hemligstämplade handlingarna i säkerhetspolisens arkiv. Det är ett mycket omfattande material. Och Amelie Posses 
Tisdagsklubben har ägnats stor uppmärksamhet.

"Grevinnan hade blivit en fara för rikets säkerhet. Oron spred sig ända upp i regeringen."

Hennes telefon började avlyssnas den 13 april 1940 och bland de samtal som spelades in och senare skrevs ut fanns de med finansminister Ernst Wigforss, 
Ivar Harrie, Alva Myrdal, prins Wilhelms sambo Jeanne de Tramcourt och Vilhelm Moberg.
Posses post kontrollerades och när hon gick ut hade hon ofta säkerhetspolisens spanare efter sig, de noterade vilka hon träffade. 
Grevinnan hade blivit en fara för rikets säkerhet. Oron spred sig ända upp i regeringen.
Åtta dagar efter grundandet av Tisdagsklubben skickade säkerhetspolisens chef Eric Hallgren en skrivelse till socialminister Gustav Möller, 
som ansvarade för landets säkerhetstjänst:
– Fru Posses verksamhet måste motarbetas, skrev han. Hon kommer också av polismyndigheten att anmodas att nedlägga sin verksamhet.
Några dagar senare ringde överkonstapel BGV Sandell och polissystern Stina Sylvan på Amelie Posses dörr på Furusundsgatan 1 i Stockholm för att hålla 
ett förhör. 
Där berättar Posse bland annat att medlemmarna i den inofficiella, hemliga, delen av Tisdagsklubben skulle delas in i grupper om fyra personer 
där den ena gruppen inte kände till den andra. Idén till de små gerillagrupperna hade Posse med sig från Tjeckoslovakien.
Förhöret handlade också om ett telefonsamtal som Amelie Posse ringt till polisen Vilhelm Magnusson mitt i natten, bara några dagar efter att Tisdagsklubben bildats. Då hade Posse berättat att hon hade tillgång till ett avslöjande material som hon fått tag på genom ett inbrott i 
ett nazistfäste i en källare på Bellmansgatan 6.
– Det var min bror som gjorde inbrottet, sa Jan Brazda till Söndag 2011. Han hade fått nys om nazisternas gömställe av en av mammas väninnor som bodde i huset.
Söndag har gått igenom materialet som förvaras i säkerhetspolisens arkiv. Det rör sig om namnlistor, nazistiska sångböcker, mötesprotokoll 
och propagandablad. För många inflytelserika personer var det ett mycket känsligt material.

Amelie Posse verkade också för den brittiska säkerhetstjänsten. Hon betraktades som en av de viktigaste utländska agenterna, och hon fick bra betalt 
för sina tjänster.
Söndag lyckades 2011 få tillgång till den brittiska säkerhetstjänstens arkiv I England, och därmed också till handlingar som aldrig tidigare varit 
officiella. De ger en helt annan bild av grevinnan Posses betydelse som hemlig agent än vad som tidigare varit känt.
Posse ingick i den brittiska premiärministern Winston Churchills privata hemliga armé SOE (Special Operation Executive, officiellt kallad Sektion D). 
SOE:s uppgift var sabotage och understöd bakom fiendens linjer.
Svensk chef fö̈r verksamheten var agent nummer 4401, biträdande militärattachén Malcolm Munthe, son till Axel Munthe som var drottning Victorias 
personliga läkare. Britterna ansåg att Amelie Posse var mycket viktig.
– Hon är extremt användbar för oss, skrev Malcolm Munthe i en rapport till det brittiska högkvarteret i januari 1942.

I rapporten föreslogs också att Posse skulle ersättas för sitt arbete. Högkvarteret, med Churchill i spetsen, beslutade att ge Posse 500 kronor 
i månaden (motsvarande 10 000 kronor 2011).
Docenten och författaren Eva Strömberg Krantz har skrivit den mycket initierade boken "En ande som hör jorden till" om Amelie Posse. 
– Att Posse var spion och att hon fick betalt, det är mycket spännande och sensationella uppgifter. Jag visste att hon hade någon sorts kontakt 
med Churchill. Nu förstår jag hur det låg till, sa hon till Söndag 2011. 
Att grevinnan Posse hade stort förtroende i Storbritannien visades också av den så kallade Jagar-Valter affären. Posse var god vän med direktör 
Helge Valter som i början av 1941 fick veta att den erkänt slagkraftiga italienska flottan var beredd att överlämna sig till britterna 
med fartyg och allt. 
Valter hade ingen kontaktväg till britterna, men det hade Posse – så via henne gick erbjudandet till Winston Churchill.
Den 10 mars 1941 kom svaret i ett telegram från Churchill till grevinnan.
– Brittiska flottan tar gladeligen emot de fartyg vi kan få från italienska flottan, stod det i telegrammet.
– Vi ska även svara för en säker eskort för besä̈ttningen och deras familjer.
Jagaraffären rann dock ut i sanden.
Efter kriget reste Amelie Posse till England och lämnade över nästan all korrespondens mellan henne och SOE. Det enda hon behöll var telegrammet 
från Churchill.

Efter kriget fick Amelie Posse flera hedersbetygelser. Av Storbritannien fick hon kung George VI:s medalj, hon fick den danska kungliga riddarorden, det norska frihetskorset av kung Haakon VI och Tjeckoslovakiens finaste medalj.

Amelie Posse var bestämd in i det sista. En måndagsförmiddag i mars 1957 tog den då 73-åriga damen en taxi för att hälsa på vännen Jelena Zetterström, 
dotter till en av de många tjecker hon hjälpt att fly från kommunisterna i Tjeckoslovakien.
– Jag mötte henne på gatan utanför. Hon var som vanligt, trevlig och bestämd och fint klädd, berättade Jelena, som var 83 år när Söndag träffade henne 2011. 

Hissen i huset var trasig så Jelena, som bodde på femte våningen, erbjöd sin besökare hjälp uppför trapporna.
Men Amelie kunde själv. Hon hade visserligen högt blodtryck och var överviktig, men att gå i trappor skulle hon minsann klara av.
– Det gick bra fyra våningar. Sedan föll hon ihop och blev liggande, sa Jelena till Söndag 2011.

Jelena Zetterström ringde till Amelies son Jan och kallade på ambulans.Amelie Posse reste sig aldrig mer. Hon fick en hjärnblödning och fördes till sjukhuset där hon avled två dagar senare.Hon hade själv bett om att få vila i en grav på mammas sida av släkten, den konstnärliga delen av hennes familj, och begravdes därför vid Odensvi kyrka i Småland utanfö̈r Västervik.
– Hela Sveriges kändiselit var där. Men jag upplevde det bara som väldigt sorgligt, sa sonsonen Tomas Brazda till Söndag 2011. 

Denna artikel är hämtad från tidningen Expressens söndagsbilaga Söndag