I ett Hemligt brev avslöjar kungens hot

Brevet till Amelie Posse kom från Stenhammars slott i Flen. 
Det var prins Wilhelm som skrev om sin pappa, kung Gustaf V, och om dennes hot att lämna tronen. 
"Bränn brevet när du last det, eller se till att det inte kan läsas förrän långt efter vår död", skrev prinsen.

Det privata brevet från prins Wilhelm till grevinnan Amelie Posse är ett av flera sensationella dokument som Söndag stötte på när de 2011 la pusslet om ett av de mest spännande, men i dag också okända, svenska kvinnliga agentödena under andra världskriget.

Grevinnan Posse var så långt från en stillsam svensk överklasskvinna det gick att komma. Under kriget drev hon den så kallade Tisdagsklubben, där en rad framtradande intellektuella bedrev aktivt politiskt motstånd mot allt som kunde lukta nazism.

Och hon var avlönad hemlig agent åt den brittiska säkerhetstjänsten. Hon hade som sin livsuppgift att bekämpa nazismen. Hennes nyfikenhet kring detta ledde efter kriget till att hon började ställa frågor till sin vän, prins Wilhelm, om hans pappa, kung Gustaf V. Och Wilhelm svarade med ett mycket avslöjande brev.

Det maskinskrivna brevet hittades i en portfölj på Amelie Posses skrivbord efter hennes död 1957.
– Det blev liggande fram till att vi bestämde oss för att lämna alla mammas tillhörigheter till en Posse-samling på Kungliga biblioteket på 90-talet, berättade sonen Jan Brazda för Söndag 2011. 

"Söndag har läst det förtroliga brevet från prinsen till grevinnan. Och det är sannolikt första gången det är framme i offentligheten."
Brevet är daterat den 17 december 1954 och handlar om Midsommarkrisen 1941, en av Sveriges mest omdiskuterade händelser under andra världskriget. Den beskrivs ofta som fyra dagar som skakade Sverige.

Det var då Gustaf V påstods ha hotat att abdikera om den svenska regeringen inte tillät tyska trupptransporter genom det neutrala Sverige. Ett förhållande som sedan dess har skär skådats av forskare. Och något riktigt svar har man inte kommit fram till. Brevet, som Söndag 2011 presenterade, ger forskarna och den svenska historien ytterligare en pusselbit.
– Pappa sa helt spontant att det var tvunget att ge efter för tyskarnas krav. Annars skulle han abdikera, 
skriver prins Wilhelm i det förtroliga brevet till Posse.

Prinsen redogör sedan för samtalet med pappan, som skedde sommaren 1941, och det är ett sensationellt historiskt avslöjande som görs.
Enligt prins Wilhelm sa pappan så här:
”Det var alldeles tvunget att ge efter. Jag sa till dom i nämnden att om dom avslog fick dom se sig om efter någon annan, 
för jag ville inte ta på mig ett sådant ansvar som jag anser liktydigt med krig. Då får Gusty ta vid.”
’’Gusty’’ var äldste sonen som nio år senare blev kung Gustaf VI Adolf.
Det svenska beslutet blev att tillåta tyskarna att transportera 163:e infanteridivisionen på järnvägen genom Sverige mot 
fronten i öster i samband med Operation Barbarossa, det tyska anfallet mot Sovjetunionen.
Om det var kungens abdikationshot som avgjorde, och om det överhuvudtaget fanns ett sådant hot, har det spekulerats 
och forskats om sedan dess. Och teorierna har varit många.
Några anser att det i själva verket var utrikesminister Christian Günther som planterade kungens hot fö̈r att få statsminister Per Albin Hansson att säga ja till tyskarna. Det hölls ett möte mellan de tre. Men vad som sades är fortfarande en hemlighet som tolkats av många.
Det är i sken av detta som prins Wilhelms brev till grevinnan Amelie Posse ska ses. Där redogör kungens son för 
hur hans pappa själv berättar om att han verkligen tänkte avgå.
Många har försökt finna sanningar om vad som verkligen hände bakom kulisserna de dramatiska midsommardagarna i juni.

– Brevet från prins Wilhelm är ett spännande dokument, sa forskaren Ulf Eliasson till Söndag 2011, som då var fil. dr i historia och bland annat forskat om underrättelse och säkerhetstjänsternas verksamhet under och efter det kalla kriget.
– Jag känner inte till det tidigare. Men den måste sättas in i sitt historiska sammanhang. Det är en av många ledtrådar 
i sökandet efter vad som egentligen hände.
En annan forskare, professor Klas åmark, ställde sig 2011 mer skeptisk till prinsens beskrivning av samtalet med Gustav V.
– Man måste vara medveten om att brevet är skrivet lång tid efter själva händelsen. Dessutom kan man inte bortse från att 
kungen själv kan ha skärpt sina ord i efterhand. I protokollen från utrikesnämnden finns ingenting om något abdikationshot.
Prins Wilhelm visade i brevet också viss tveksamhet till om hans far verkligen menade vad han sagt till honom.
– Det pappa sa tyder på att ett abdikationshot verkligen förelåg, skriver han. En annan sak är om pappa verkligen 
menade det och hur pass mycket allvar som låg bakom. En smula oöverlagda uttalanden har man ju hört från det hållet förut!
"Bränn alltså brevet eller lägg det till sådana dokument som kan öppnas 10 eller 20 år efter att vi är döda."
I brevet avslutade prinsen:
”Ja, detta är vad jag vet om saken. Det relateras för dig och ingen annan. Bränn alltså brevet eller lägg det till sådana dokument 
som kan öppnas 10 eller 20 årr efter att vi är döda.”
Han undertecknade det med Pewe.

Redan ett år före Midsommarkrisen hade tyskarna tryckt på för att få transportera trupper genom Sverige.
Då med en uppenbart hotfull ton och det var Adolf Hitlers närmaste man, Hermann Göring, som stod bakom hotet.
Händelsen rapporterades av grevinnan Posse till den brittiska säkerhetstjänsten, för vilken hon var avlönad agent. 
Enligt tidigare sekretessbelagda dokument, som Söndag lyckades få ut ur brittiska arkiv 2011, jobbade Amelie Posse i hemlighet  åt militära SOE (Special Operations Executive) som sysslade med sabotage- och understödsverksamhet. SOE kallades också Winston Churchills hemlig armé.
Dokument visar att Posse i ersättning fick 500 kronor i månaden, vilket motsvarar cirka 10 000 kronor i dagens penningvärde.
– Det var som tusan. Att Posse fick betalt av britterna, det är en sensationell uppgift, sa forskaren Klas Åmark till Söndag 2011.

Ett annat dokument – som på Söndags begäran blev offentligt i Storbritannien 2011 – är minst lika intressant. Dokumentet är en hemlig promemoria. I en av sina rapporter till britterna berättar Posse om ett möte med svenske utrikesministern Christian Günther som i maj-juni 1940 kallats till Tyskland för ett möte med Hitler.Günther och hans hustru var nära vän med Amelie Posse och han hade berä̈ttat för henne om Hitlers krav om ett möte på tysk mark.
Det sades inget om vad mötet skulle handla om, men Günther vägrade ändå åka. Efter ytterligare påtryckningar skickade 
han i stället förhandlaren och diplomaten Gunnar Hägglöf och amiral Fabian Tamm.
De reste till Flandern i Belgien som tyskarna just intagit. Där mötte de flygvapenchefen Hermann Göring. Mötet ägde rum i en järnvägsvagn som fungerade som rullande konferensanläggning. Göring gjorde klart att tyskarna omedelbart ville ha klartecken för att kunna skicka trupper och vapen genom Sverige för att göra slut på det sista motståndet i norra Norge.
Hägglöf och Tamm sa nej.
"Här bombar vi om Sverige motsätter sig våra planer"
Göring plockade då fram en karta som han vecklade ut på bordet framför dem. Därefter började han, med röda kryss, märka ut strategiska punkter i Sverige, städer och fabriker.
– Här bombar vi om Sverige motsätter sig våra planer, sa han hotfullt.

Hägglöf och Tamm sa ändå nej.
Göring erbjöd dem då en telefon så att de kunde ringa till sin chef i Stockholm för att ”ordna saken”. Han försvann sedan och kom tillbaka efter fyra timmar. Men Hägglöf och Tamm var obevekliga, trots den svåra situationen. Göring blev rasande och hotade bland annat med att flera städer i Sverige skulle bombas sönder och samman.
Hägglöf och Tamm blev tagna av hoten. Tillbaka i Stockholm begav sig Hägglöf direkt till utrikesdepartementet. 
Hans första fråga var: – Var har tyskarna bombat?

Han fick veta att ingenting hade bombats och det förklarades att Göring säkert hade bluffat, vilket inte var ovanligt. 
Hägglöf var dock övertygad om att Göring verkligen menat vad han sagt. Grevinnan Posses utförliga rapport om det tyska hotet mot neutrala Sverige skrevs ner av agent 5397 och skickades till det brittiska spionministeriet. Där hemligstämplades det och gömdes i arkiven. En del andra handlingar som Posse hade gemensamt med britterna förvarade hon hemma i lägenheten på Rindögatan.
– Men efter kriget reste hon till London för att lämna över materialet till engelsmännen, berättade Jan Brazda för Söndag 2011. 

(Artikeln publicerades första gången i Söndag 8 maj 2011)